I. EKUMENISK FÖRSAMLING I VÖRÅ

A. Bakgrund

Då den ekumeniska Vörå Frikyrkoförsamling bildades I november 1995 var det en följd av en utvecklingsprocess på 10 år. Det är den processen jag skall försöka följa I denna artikel.
Den lokala baptistförsamlingen bildades redan 1873 och har I huvudsak verkat I norra Vörå, medan pingstförsamlingen Elim bildades 1933 I Rökiö by. Möten hölls naturligtvis på olika platser, men samtidigt förekom en geografisk uppdelning av verksamheten. År 1974 fick dock baptistförsamlingen, som aldrig numerärt varit större än omkring 20 personer, en ny profil genom att starta verksamhet I Vörå centrum, då ett tidigare bageri blev "Centrumkyrkan". Man kan säga att en viss konkurrens uppstod, med parallella möten. För en del medlemmar kändes situationen besvärande, men något mer omfattande samarbete förekom inte.
En vändpunkt blev det då Elimförsamlingens mångåriga och uppskattade pastor Levi Solborg, plötsligt dog (1985), och församlingen överraskande måste söka sig nya vägar framåt. Elimförsamlingen med ca 60 medlemmar sökte kontakt med Baptistförsamlingen, vars tidigare pastor övergått till andra uppgifter. Första steget blev nu att söka en gemensam församlingsarbetare för verksamheten. Det var så processen satte igång.

B. Vörå Frikyrkogemenskap

Verksamheten planerades nu gemensamt och fick arbetsnamnet Vörå Frikyrkogemenskap. En gemensam evangelist anställdes av denna gemenskap av församlingar, med ett ekonomiskt ansvar fördelat så att Elimförsamlingen stod för 70% och Baptistförsamlingen för 30% av de gemensamma kostnaderna. Sina fastigheter och stöd till respektive samfund stod församlingarna primärt för själva.
Den här ordningen upplevdes inte I längden tillfredsställande. Från början kunde man skönja två linjer I gemenskapen: dels en grupp som uppfattade samarbetet som en lokal nödvändighet av verksamhetsmässiga orsaker, men inget mer, och dels den grupp som hela tiden sökte nya lösningar för att kunna gå vidare mot ett förenande av församlingarna. I slutet av åttiotalet skedde en viss generationsväxling som möjliggjorde att den senare inriktningen blev som den bestämde utvecklingen.

C. En ideologisk övertygelse

Det som från början kanske uppfattades som en praktisk nödvändighet, har efterhand utvecklats till en ideologisk övertygelse. Den Översteprästerliga bönen, "att de alla må vara ett" (Joh.17) har gång på gång uttalats som en målsättning. Att två ideologiskt så närstående församlingar på en så liten ort, behöver samarbeta och förenas, blev efterhand den naturliga inställningen. Dock fanns det och finns skillnader i tolkning, tradition och hänsyn till trosvänner på annan ort, som gjorde att processen måste gå långsamt. Det måste få ta tid att inför Gud, sin egen känsla, sin tolkning av bibeln osv. anpassa sig till att "de andra" nu skall vara med . Vid varje större förändring sammankallades församlingarna till samtal kring de aktuella frågorna. Samtal fördes om uppläggningen av verksamheten, kring ekonomin, en gemensam församlingsbildning, ett gemensamt tempelbygge osv. På grund av den tveksamhet som fanns hos en del av medlemmarna, var processen extra grannlaga. Det var ingens mening att någon skulle ställa sig ytterom utvecklingen. Takten skulle vara sådan att ingen skulle känna sig överkörd eller sakna möjlighet att påverka processen.
I det här läget inträdde en form av "beslutsångest" - man kan säga att det inte hände så mycket på några år I början av 1990-talet. Hur skulle man gå vidare och samtidigt ta hänsyn till dem som från början och fortfarande såg samarbetet enbart som tekniskt? I längden gick inte detta. Att gå tillbaka till att jobba som skilda församlingar upplevdes som ett misslyckande och en skam inför samhället. Alltså fanns det bara en väg: att fullfölja på den inslagna vägen!


D. Steg för steg

1987 kallades pastor Håkan Nitovuori som predikant för Vörå Frikyrkogemenskap. Han blev ett år senare föreståndare för Elimförsamlingen, men var hela tiden anställd av gemenskapen, inte av de enskilda församlingarna. Församlingsmötena (där besluten tas) hölls separat, då församlingsoffer insamlades och nattvarden firades separat. Kollekterna för den gemensamma verksamheten uppbars I alla övriga möten som ju var gemensamma.
Nästa steg blev att ta ett gemensamt beslut om stöd till yttre missionen. Pingstmissionens och Baptistmissionens åtaganden uppfattades som gemensamma - man tog gemensamt ansvar för det som Elimförsamlingen och Baptistförsamlingen beslutat stöda, t.ex. stöd till fam. Sten-Göran Liljeström I Thailand, pingstmissionärer I Tanzania, skolevangelisation I Tanzania osv. Efterhand upplevdes också uppdelningen av det ekonomiska ansvaret på 70 / 30 som pinsamt. Man kunde inte börja vakta på varandra. Risken för att bli beräknande och avundsjuk fanns. Man måste se helheten utan att svartsjukt värna om sin egen bit. Beslut togs att församlingsoffren skulle uppbäras samtidigt och bokföras I samma kassa.
Sedan kom fastighetsförvaltningen. Gemenskapen ägde tre bönehus, Elim I Rökiö, Centrumkyrkan och baptistkapellet I Kovik. Två bostäder uthyrdes och gav en hyresinkomst. Det gällde alltså att låta all inkomst och alla utgifter gå till samma kassa. Även det var ett stort steg, trots att det juridiska ägandet fortfarande låg på de enskilda församlingarna.
Eftersom fast egendom och ägande kan söndra "de bästa familjer" t.ex. vid ett arvskifte, kunde det ha blivit ett störningsmoment I processen. Även I den frågan gällde det att avancera långsamt.

E. En juridisk process

Utgångspunkten för att gå vidare med ett gemensamt tempelbygge, var att den juridiska processen förs till slut. Elimförsamlingen fungerade som en bönehusförening under Föreningslagen, medan Vörå Baptistförsamling tillhörde religionssamfundet Finlands svenska baptistsamfund. Församlingarna hade alltså olika juridisk status. I centrum av Vörå inköptes 1991 en tomt, med vardera församlingen som ägare. Vid sökande av lagfart påfördes halva tomten stämpelskatt (Elimförsamlingens andel), medan Baptistförsamlingen som en samfundsförsamling inte påfördes denna skatt.
Ett stort steg var det att 23 medlemmar I november 1994 skrev på handlingar för att bilda religionssamfundet Vörå Frikyrka (senare Vörå Frikyrkoförsamling). Formellt innebar det att pingstvännerna kunde bli kvar som medlemmar I Elimförsamlingen r.f. medan baptisterna måste lämna baptistsamfundet för att inträda I det nybildade lokala samfundet. Religionssamfundet Vörå Frikyrkas samfundsordning och stadgar godkändes av Undervisningsministeriet I april 1995. Under ett övergångsskede måste ungefär hälften av Baptistförsamlingens medlemmar stå kvar I sin församling, för att möjliggöra följande viktiga juridiska process: överlåtelse av all egendom till det nya religionssamfundet. Vid ett antal förenings- och församlingsmöten överläts medelst gåvobrev fastigheterna I Kovik, Rökiö och centrum, inberäknat den nya tomten, till Vörå Frikyrka som juridisk ägare. Med tanke på byggstarten måste det vara klart att all tillgänglig fast egendom finns I samma "pott", och kan realiseras för att finansiera bygget.
1996 godkändes även vigselrätten för samfundet, vilket gav pastor Håkan Nitovuori möjlighet att som första pingstpastor I Finland utöva vigselrätt. Även Carl-David Wallin har idag vigselrätt.

F. En andlig sammansmältning

Den kanske viktigaste processen har skett på det inre eller andliga planet. Ett viktigt steg I gemenskapen var att ett nytt ledarskap tillsattes vid årsmötet 1993. Tidigare äldste från vardera församlingen utsågs efter prövning till äldste för hela gemenskapen. Samtidigt avskildes två helt nya äldste och två systrar till diakoner. Dessa utgör tillsammans en ledningsgrupp på nio personer. Att på detta sätt markera ett gemensamt andligt ledarskap, har betytt mycket för fortsättningen. Man kan säga att denna grupp varit helt enig I alla de frågor det gällde att gå vidare I, nämligen de stora frågorna om samfundsregistrering, överlåtelse av egendom och kyrkbygge, som jag tidigare nämnt om. Vi har upplevt en andlig sammansmältning, där vi I öppenhet och personlig hängivenhet fått dela frågor, problem och gemensamma visioner med varandra.

G. En ekonomisk generositet

Det är alltid en frestelse att "börja dra hemåt" vid ett samarbete. De ekonomiska principerna utvecklades efterhand. Men framför allt är det frågan om attityden - att satsa gemensamt. Sedan 30/70-fördelningen frångåtts, kom alla kollekter till samma kassa, och man kunde inte försöka "taktikera". Det gällde att satsa enligt behov och tillgångar och göra det inför Gud.
Den nya tomten inköptes 1991 utan tidigare besparingar och betalades genom offerinsamlingar på ett par år. Det gav en viss fingervisning om offerviljan. Fanns det beredskap på en så stor satsning som ett nybygge på denna tomt? Till de lyckliga omständigheterna kan räknas att en byggmästare och två byggnadsingenjörer finns I egen krets. Så på basen av samtal och information I församlingen kunde byggmästare Daniel Österblad göra skisserna till ritningar, vilka konstruktionsberäknades av en annan medlem, och sedan renritades av en tredje, så någon hjälp utifrån behövdes inte. Den andra maj 1996 startade sedan det emotsedda bygget, men ett par anställda, och med trogna talko-insatser. Man kan säga att det mesta gjorts på plats och bl.a med tillgång till eget grus och eget virke. Detaljerna kunde vara intressanta att nämna, men faller ytterom ramen för denna artikel. Däremot har det varit ett samstämmigt vittnesbörd att atmosfären vid bygget varit fin, offerviljan och talko-andan över förväntan. Många har satsat till gränsen av sin förmåga. Församlingen förenas kring ett gemensamt projekt - en utmanande målsättning, som ger spänst och motivation. Budgeten rör sig om ett par miljoner för den lilla församlingen. För att delfinansiera bygget såldes bönehuset Elim (ett egnahemshus på samma tomt gav värde) I slutet av juni 1996. Elimförsamlingen hade haft sina möten där I 60 år. Känslomässigt kunde detta beslut kännas svårt. En av ledarna, Johannes Söderberg, som var med och renoverade Elim inför invigningen 1935, var även med och tömde bönehuset 1996, 87 år gammal. Jag frågade honom hur det känns. "Jag har varit med och planterat många björkar, men jag har också varit med och huggit ned dem". Han kunde utan svårighet acceptera den nya situationen och är en av dem som från början drivit frågan om samarbete. Den nya kyrkan stod invigningsklar den 17 maj 1998. Invigningen väckte stor uppmärksamhet med tal av kommunens, bankens och andra församlingars representanter. Uppemot 300 gäster deltog i högtidligheterna med sammanlagt tre olika samlingar. Sedan dess har kyrkan varit i flitig användning med rymlig kyrksal som tack vare sin goda akustik lämpar sig som konsertsal, en nedre våning som blivit barnens och ungdomens "revir", med regelbundna samlingar för mamma-barn grupper, scout och "öppet-hus" för tonåringar.

H. Slutkommentar

Vörås frikyrkogeografi har gjort att utvecklingen varit möjlig. Två små församlingar behövde varandra inom ett område som motsvaras av kommunens gränser. Det fanns så att säga ingen konkurrens inom kommunen. Det som har hänt I Vörå kanske inte lika naturligt kan tillämpas på en plats med fyra-fem församlingar representerande olika samfund. Men den kanske avgörande orsaken är att personkemin fungerat. En av experterna på juridiken kring religiösa samfund, Vörås pensionerade kommundirektör, Erik Liljeström, har lagt ned ett stort arbete på de handlingar som behövts och är en av de äldste. Ledningsgruppen har besjälats av en klar gemensam målsättning, att "löpa linan ut" utan att låta sig bindas av "hur har man det på annat håll" eller "har någon annan gjort så här".

HÅKAN NITOVUORI