På Kourujärvi förvaras en "Kåkstandar" och en söndersprängd gevärspipa. Sägnerna förtäljer att de härrör sig från oåren 1808-09. För att dölja gevärets ursprung så har den någon gång i tiderna "ombyggts" till "Kåkstandar". Det andra geväret sparades eller hölls gömd, för att användas som jakt och försvarsvapen. Detta gevär var i brukbart skick ännu efter vårt frihetskrig 1918.
Under dessa oår (1918) rådde stor krutbrist i vår trakt, de mest företagsamma tillverkade eget krut. Lennart Eriksson som återvänt eller rymt från kriget i Karelen hade "besårgat" lite kanonkrut som minne från kriget. Nu behövde han krut för jaktändamål och han beslöt pröva hur bössan skulle klara av smällen. Det var ett ödesdigert försök som han gjorde med bössan bakom stallet. Han avfyrade bössan med tillhjälp av ett snöre och undgick på detta sätt att själv bli dödad vid explosionen som då förstörde det gamla geväret.
Hugo Eriksson var en god berättare och han berättade allt emellanåt dylika gamla sägner, som han hört i sin barndom. Därtill så var han mycket mån om att sägnerna skulle gå vidare till följande generation och här är sägnen om bössorna - fritt ur minnet -.
Under oåren 1808-09 var "kotkamaborna" (gäller både Stor- och Lillkotkama, samt Kourujärvibor) på flykt undan fienden. De hade sökt sig till en ria (pörte) som de ägde vid Kakkurlampä. Pörtet befann sig (se karta p.1.) på sidan om de dåvarande gångstigarna och ute på en liten holme, omgiven av sanka starrängar, som bärgades sommartid. Gömstället var mycket bra, men då kosackerna anlitade "kallmuckar" som spårhundar så upptäcktes gömstället av två kosacker. Hur och vad som hände berättades aldrig. Men det blev strid och att det slutade med att dessa "stäppens kosacker" fann sin grav i den då ännu öppna Kackurlampä, "mä hästa o siin" berättades det åtminstone om. Om egna förluster berättades det aldrig om och det skulle också talas tyst om saken under den ryska tiden. Därtill så skall ännu en tredje jägare utan häst ha mött sina banemän drygt en halv kilometer uppåt längs utfallet mot Storträsket. Hans kvarlevor skall vara nergrävda i myren bakom "kotkamaboas lädå" (se karta punkt 2).
Så långt Hugos berättelse, och då han därtill ännu berättade om grymheter han hört om från stora ofreden, så var "rysshatet" ett faktum för en ung "snorvalp" under våra senare krig. Nu efteråt så har man frågat sig att varifrån detta hat, och varför var dessa ödemarksbor så mordiska av sig? Varför besökte kosacker dessa ödebygder och vem var de och vad förorsakade de den civila befolkningen?
Om kosackernas öden behöver man knappast vänta sig skriftliga källor. Men tack vare vår dåtida styrandens framsynthet så uppgjordes protokoll över de skador som fienden vållat den civila befolkningen. Protokollet är uppgjord gårdsvis och med stor noggrannhet och berättar om varje detalj som med våld bortrövades från gården, eller annan skadegörelse som förorsakades. Protokollet förvaras nu i Vasa landskapsarkiv. Enligt protokollet så fanns det på Kourujärvi på den tiden tre bönder. Jacob och Michel, samt änkan Brita och en sytningsman Jerimias. Skadegörelser inträffade först i maj och sedan i oktober, enligt följande:
Hos Jacob Kourujärvi bortfördes med våld i maj: 1 häst, 1/2 tunna jordpäron, 4 lisp. mjöl, 1 resvacka, 1 hästtäcke, 1 huggyxa, 3 st säckar, 2 kappar salt. I oktober var åter kosacker och okända jägare och bortförde med våld; 1 1/2 tunna råg, 1 1/2 tunna korn, 6 tunnor jordpäron, 90 lisp. hö, 1 tunna rötter, 6 st får, 1 qviga, 1 häst, 50 bröd, blå byx.& tröja, 6 st skjortor, 2 qvins tröjor, 2 tunnor agnar, 1 säng omhänge, 1 hufvud bolster, 1 par läder tömmar, 3 skålpund ljus, 1 lin lärft skjorta, 1 hår sikt, 1 hoftong. Allt detta värderades till 116 daler och 24 skillingar banco mynt.
Hos Michel Kourujärvi bortförde okända kosacker i maj med våld: 1 säng omhänge, i oktober var åter okända kosacker och jägare och bortförde med våld; 1 häst, 4 tunnor jordpäron, 2 tunnor rovor, 60 lispund hö, 9 st får, 1 gödd kalv, 1 vägg uhr, söndrat spinnrock och vagga, 1 psalmbok, 4 ull kjortlar, 1 röd päls tröja, 1 lärfts lakan, 1 örngåt, 3 kappar korn, 3 par ullstrumpor, 1 par tömmar, 1 koskälla, 1 trädstol bränd. Dessa saker värderades tillsammans till 64 daler och 36 skillingar banco mynt.
Hos änkan Brita Kourujärvi bortförde okända kosacker och jägare med våld i oktober; 3/4 dels tunna rågmjöl, 3/4 dels tunna kornmjöl, 1/2 tunna jordpäron, 1 lispund får kött, 3 st ostar, 1 kappa salt, 3 st får, 1 fårskinns päls, 1 bordduk, 1 svart kjortel, 1 randig dito, 1 hvit förkläde, 1 tryckt dito, 1 bommuls dito, 5 siden dukar, 1 blå tröja, 1 röd lifstycke, 3 par ullstrumpor, 2 par vantar, rödt garn för 8 skillingar, 1 myss band, 1/2 kohud, 1 kalf skinn, 1 bihl yxa, 1 hugg dito, 1 par vadmals böxor, 1 järn stör, 5 marker talg, 1 lärft skjorta, 2 hurst dito, 1 örn gåt, 1 säng omhänge, 2 handdukar. Dessa värderades sammanlagt till 42 daler och 22 skillingar banco mynt.
Hos sytningsmannen Jerimias Kourujärvi bortförde okända kosacker och jägare med våld i oktober; 2 1/2 tunna korn, 3 tunnor jordpäron, 1 öfverdragen pälströja, 2 hufvud dynor, 1 spegel. Dessa värderades sammanlagt till 28 daler och 8 skillingar banco mynt.
Så långt värderingsprotokollet
När man jämför dessa bortrövade saker med samtida bouppteckningar, så frågar man sig att hur de kvarvarande människorna överlevde den annalkande vintern? Därtill så frågar man sig att hur transporterades dessa varor bort från Kourujärvi, då den tidens vägar mera var ridstigar? Att dessa kosacker var rövare och banditer vittnar protokollet nog om. Det är mot denna bakgrund man skall söka det fiendskap och rysshat som kännetecknade Kourujärviborna. Det var vildmarkens lag som gällde här i skogarna. Kanske hade förfäderna gömt mat och annat i skogarna, med vars hjälp de överlevde. Eller kanske gav jakten ett tillskott till den säkert magra kosten. Inbyggarna överlevde även dessa prövningar och livet fortsatte i byn. Senare tiders tsarsoldater var enligt Hugo en helt annan sort. Glada och vänliga och hade också en oklanderlig sätt och uppträdande, men det är en helt annan historia.
För att bevara minnet av var pörtet befann sig, vid Kackurlampi avtäcktes sommaren 1997 en minnessten på pörtets plats.
Minnesplattan har följande inskription:
| 1808-1809. VI SÖKTE SKYDD I PÖRTET, UNDER OFÄRDSÅREN, TVÅ KOSACKER SÖKTE VÅRA LIV. DET BLEV STRID, NU GÖMMER TORVEN DERAS GLÖMDA STOFT. |
Då den ryska hären drog sig norrut blev livet lugnare på Kourujärvi. När så freden slöts i Fredrikshamn i september 1809 kom inbyggarna å Kourujärvi att tillhöra det ryska tsarriket. Men fruktan för ryssarna fanns kvar och isynnerhet då man visste att tre av stäppens söner funnit sin sista vila under torven i Kourujärvis ödemarker.
Kanske ruvade hämnden ännu över den civila befolkningen i trakten. Visste månne någon om överfallet, var månne deras krigskamrater i livet. Skulle de ännu återvända och utkräva sanningen av byborna. Om så skulle ske var döden eller Sibirien det som väntade. Inte bara gärningsmännen utan även andra oskyldiga i byn. En annan fråga var att vem var dessa kosacker, som säkert tvingats ut i kriget och bara hade döden som väntade. Knappast dog de den hjältedöd som det skrivs så vackert om i krigspropagandan, då man med livet som insats försvarar sin kung och fosterland. När detta skrivs så har fosterlandsglöden nog i detta avseende svalnat.
senast ändrad: 31.03.2000